|
|
|
|
|
|
|
Syften och förväntningar hos besökare på landsbygden varierar stort, och den enda riktiga gemensamma nämnaren är miljö och landskap. Detta bör dock förstås i ett större sammanhang som har att göra med inte bara den fysiska miljön utan även den mänskliga och kulturella miljön, särskilt vad deras uppfattning (sann eller falsk) om det faktiska livet på landet är och deras uppfattning om ”autenticitet”. Detta inkluderar vägledning om seder och bruk, traditioner, hantverk, och lokal kultur: kärnelementen i etnografi. Det bör dock stå klart att detta ämne väntas vara minimikriteriet som en turistprodukt bör uppfylla. Besökare grundar inte sitt beslut att åka till en viss plats och använda en viss tjänst på detta kriterium, men de kommer bli besvikna om de inte finner dessa element när de väl är på plats. I termer av motivationspsykologi är etnografi en ”hygienfaktor” för turism på landsbygden. Detta kan vara mindre relevant för inhemska besökare, men är väldigt viktigt för internationella turister. Utöver detta finns förstås kulturella och historiska attraktioner av nationellt eller internationellt värde som är en attraktion i sig själva.
Etnografi kan i denna kontext presenteras som en inneboende del av omgivningen, till exempel genom traditionell arkitektur i byn eller vid boendet, en social och kulturell miljö som har behållit traditionella vanor, eller den individuella uppmärksamheten som ges av värden till kunderna. Även om denna ”spontana” etnografiska produkt är viktig är den svår att kontrollera, och kan dessutom snabbt förändras på grund av yttre omständigheter.
För de flesta kunder är det viktigare var och i vilken miljö semestern äger rum än vilka aktiviteter de kan ägna sig åt på platsen. Detta ger en ledtråd om att mer strukturerade etnografiska aktiviteter är lämpliga då de kan besökas som en del av ett dagsschema: museer, evenemang, presentationer, utställningar, osv. Även om de är simpelt utformade är de i besökarnas ögon inte en del av den allmänna miljön, utan en specifik produkt eller tillgång med högre grad av organisering och upplevd kvalitet. Där det finns sådana strukturerade erbjudanden är det viktigt att se till att de syns: ett lokalt museum med inhemska ikonmålningar, lokala vanor, eller traditionell arkitektur måste vara öppet för allmänheten i rimlig utsträckning och ha pålitliga öppettider. Beroende hur en viss produkt/aktivitet är beskaffad krävs det kanske inte ens att det finns personal där under hela öppettiden – i en mindre by, till exempel, kan det räcka med en lapp på dörren där det står att nyckeln finnas att hämta i stadshuset 30 meter bort under kontorstider.
Vad det gäller utformningen av utställningar, förklaringar eller vägledning: var så visuell och självförklarande som möjligt (genom sammanhang eller med stöd av grafiskt material). Beskrivande texter bör finnas på det lokala språket samt på engelska (detta betyder också att undertexter är nödvändiga vid ljud/bild-material). Märkligt nog ignoreras sådana enkla och förnuftiga regler vid många installationer, vilka å andra sidan kan visa på överanvändning av teknologi.
Etnografi har att göra med mänskligt beteende och mänskliga handlingar: folk tycker om berättelser kring fakta (och i många fall är etnografiska fenomen baserade på händelser). Oavsett hur väl förberedd den tekniska delen av en etnografisk produkt berör de endast besökarna genom mänsklig och/eller känslomässig vägledning. Språket är förstås ett problem – men inte nödvändigtvis en begränsning, särskilt inte om guiden (vilken kanske är värden eller hans/hennes far- eller morförälder) kan förmedla och visa med handling hur de utställda föremålen användes.
|
|
Del 3.2: Från tillgång till produkt | Del 3.4: Att marknadsföra |
|