|
|
|
|
|
|
|
Allting som tillverkades för mer än 150 år sedan tillverkades för hand. Färdigheterna har utvecklats från generation till generation.
Idag kan människor över hela världen köpa fabrikstillverkade produkter. Alla föremål och saker har ett värde som är både ekonomiskt och subjektivt. Väldesignade, hållbara, fabrikstillverkade produkter är tillräckliga för de flesta av oss turister. Handgjorde antikviteter och klassiska föremål är mer värdefulla. Alla produkter på marknaden får sitt rätta pris och det är det högsta priset en kund är redo att betala.
Tidigare tillverkades varor för att tillfredsställa människors behov. De gamla folken visste att en hård vinter eller en lång resa krävde energi så de bar inte med sig onödiga saker. Under vinter slösade man inte med energin i onödan, man stannade inomhus under vintern och de äldre ägnade sig åt olika hantverk och lärde de yngre viktiga traditionella kunskaper. Man ville också göra saker som inte bara var praktiska, utan också vackra. De äldsta hantverken i Finland har hittats i S:t Andree i Karelska näset. Här har man hittat fiskenät som är 8300 år gamla. Fiskeutrustning har förändrats med tiden, men industrin har tillverkat de moderna fiskeredskapen som trålnät vilka leder till överfiskning.
I Kirkkonummi upptäckte Jean Sibelius en klippmålning där ett fiskenät avbildades, och denna bild finns nu på t-shirtar som kan köpas på bland annat finska nationalmuseet.
Bild: Björnhuvud. Stenåldersvapen från Paltamo. Finska nationalmuseet. |
Folket som levde i norr levde i ett strängt klimat tillsammans med djur och djurandar. De arktiska folken levde under nordhimlen med stjärnbilden Stora björnen ovan dem. Namnet Arktis härstammar från det antika grekiska ordet för björn, och namnet kan sägas betyda landet under björnen. Björnen har alltid haft en framstående position i finsk mytologi.
När en björn siktades nära mänskliga bosättningar sades det att skogen hade flyttat. Man trodde att för att försäkra sig om god jaktlycka och gott om villebråd var man tvungen att respektera skogen. Efter en bra jakt skulle jägarna lämna lite av bytet till skogsandarna och bara ta med sig en del av det de hade dödat. Nu för tiden i Finland kallas skattmasen för skattbjörnen, som tar en del av din inkomst, och om du inte betalar dina räkningar kräver björnen tillbaka sina pengar. Att döda det starkaste djuret i skogen var också en slags rit där mäns styrka och skicklighet prövades. I Finland fanns det ända in på 18- och 1900-talet en tro på att björnens penisben, ramar och tänder hade magiska krafter. Trots att kristen tro inte tolererade denna vidskepelse användes dessa föremål som amuletter genom att de hängdes på till exempel slädar eller hästbetsel.
Gamla fynd har fungerat som inspiration för modern turism när man har planerat aktiviteter och produkter. Kopiorna av klippmålningarna sin har hittats runt om i Finland har reproducerats på en mängd produkter. Vdi Ristiina i södra Savolax har arkeologer hittat Skandinaviens största klippmålning vilken är 15 meter bred och daterad till cirka 3800 f.Kr. Den kvinnliga jägaren Astuvansalmi från målningen är nu en symbol för regionsrådet i södra Savolax och en turismsymbol. Bilden återfinns också på en mängd varor som t-shirtar, örhängen, broscher och mattor.
Museibutiker världen över säljer antika designer till moderna kunder. Dessa föremål blir samtida mänskliga reliker, men en stor del av dessa är skräp och slutar sin bana på soptippen. Till exempel tar frälsningsarméns loppmarknader emot stora mängder oönskade souvenirer, och deras sophantering kostar 60000 euro om året.
Björkens bark, eller näver, har varit användbar i tusentals år och kan användas till många olika slags hantverk. Foto: Eeva Hirvonen, Klemis 2010. |
De souvenirprodukter som finns till försäljning är en del av ett varumärke, av Finlands image. Finland är mest känt för design och är hem för många stora formgivare och arkitekter. Finlands image i finländarnas ögon är en viktig och känslig fråga. 1851 deltog Finland i världsutställningen i London som en del av den ryska utställningen, då Finland på denna tid var en del av det ryska imperiet. Den finska avdelningen visade upp ”ljus, frön och tyger”, men utställningen var futtig och gagnlös. Den finska journalisten och aktivisten Zacharias Topelius uppmanade Finland att delta i nästa utställning i London med orden ”Ska Finland vara där, och ta sin plats bland nationerna, eller ska det stanna hemma på grund av skam eller för att det helt enkelt inte kan få något gjort?”. Endast 6 finska företag tog plats bland de 700 ryska på utställningen och även Topelius själv var där. De liberala svensktalande industrialisterna och det enade finska partiet var helt olika delar av den officiella finska imagen. Svensktalande finländare ville framhäva kopplingen till skandinavien men de finsktalande finländarna kände att detta skulle förstöra folkets genuina kultur och moral. De svensktalande liberalerna föraktade betoningen på den finska kulturen: ”Vi måste vara försiktiga med att framställa Finland endast som ett etnografiskt museum, med näverkorgar, skidor, slädar och spjut. Vi har trots allt utvecklats långt sedan näverkorgarnas tid…” Vid utställningen i Stockholm 1866 tog Finland roller som ”den fattiga kusinen”, och en finsk delegat anmärkte att utställningen saknade elegans: ”Ett par flaskor terpentin och en cigarrlåda på bordet, fyra halmhattar, handskar, länder, sadlar, vagnar, ett par antika stenverktyg, tändstickor, järntackor, och timmer” (Smeds, 1992). Finska städer stod i stark konflikt med landsbygden: ”Badlakan färgade i antika finsk-ugriska färger kan inte bli ett skönhetsideal” skriver tidningen Finsk Tidskrift. Debatten drog igång rörande de gamla finska myterna och ett nytt formspråk, vilket skiljde sig från det i andra länder. Den finska turistföreningen vann förstapris för designen på en stor utställningsvägg i Paris 1889, på vilken Finlands exotiska natur och landsbygd visades.
Vid utställningen i Paris 1900 visade Finland djärvt upp sin egen finska design. Ryssland kunde inte hindra det finska deltagandet vid utställningen i deras egna avdelningar tack vare ledamoten och artisten Albert Edelfelts diplomati: ”Finland är den enda nationen vars monter ger ett artistiskt intryck av ett komplett nationellt liv. Det är ett väldigt energiskt och handfast kulturellt verk, där den finska montern står som bevis för den goda smaken hos dess organisatörer, vilket inspirerar till uppskattning och sympati för en nation vars frihet och unika särdrag är hotat, och vilket den presenterar så djärvt inom det andliga fältet.” Detta skrevs i Berliner Tageblatt under världsutställningen i Paris år 1900.
Utställningsmontern designades av arkitekterna Saarinen, Lindgren och Geselius. Inredningen utformades av Akseli Gallen-Kallela (född Axel Waldemar Gallén). Den finska imagen togs fram av den tidens ledande experter.
”Måla fler fiskar på isen så att fångsten inte ser så liten ut”, var rådet som Edelfelt gav till konstnären Juho Rissanen, som beskrev livet på den finska landsbygden i sina verk. Den enda kvinnliga konstnären som närvarade i Parin var Vanny Soldan-Brofeldt. Finland fick mycket sympati under utställningen för sin självständighet. Gästboken visar till exempel kommentarer från författarna Emile Zola, Honore Balzac och Anatole France vilka stödde Finlands rätt att frigöra sig från det ryska förtrycket.
|
|
6.2.2. Bastubad och souvenirer | Del 6.3: Tid är pengar |
|